Se även mín, min. och Min.

Svenska redigera

Pronomen redigera

min (förenade possessiva pronomen)

  1. possessivt pronomen som indikerar ägande av eller tillhörighet till den talande (jag) om det ägda eller tillhörande är i ental och har n-genus; possessivt pronomen i första person singular med huvudordet i singular utrum
    Min bologna smakar gott.
  2. ovanstående i självständig form
    Du kan få skärmen, men datorn förblir min.

min (reflexiva possessiva pronomen)

  1. reflexivt possessivt pronomen som syftar tillbaka på och indikerar ägande av eller tillhörighet till subjektet om subjektet är i första person singular (jag) och om det ägda eller tillhörande är i ental och har n-genus; reflexivt possessivt pronomen i första person singular med huvudordet i singular utrum
  2. ovanstående i självständig form
 
Besläktade ord: mitt, mina
Etymologi: Fornnordiska mínn, av urgermanska *mīnaz (varav även engelska mine, tyska mein, etc.), av urindoeuropeiska *meino-, från *mei (lokativ av *me-, "mig") och *-no- (adjektivsuffix).

Översättningar redigera

Substantiv redigera

Böjningar av min  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ min minen miner minerna
Genitiv mins minens miners minernas

min

  1. känslouttryck i ansiktet
    Etymologi: I svenskan sedan 1631, från franska mine (varav även tyska Miene, engelska mien), av bretonskans min, "mun", "näbb", "nos"
    Sammansättningar: kännarmin, minspel
    Fraser: hålla god min
    Se även: grimas

Översättningar redigera

Förkortning redigera

min

  1. förkortning för minut
  2. förkortning för minimum

Översättningar redigera

Bokmål redigera

Pronomen redigera

min

  1. min

Danska redigera

Pronomen redigera

min

  1. min

Esperanto redigera

Pronomen redigera

min

  1. mig
    Vi ĝenas min.
    Du stör mig.
    Besläktade ord: mi

Nynorska redigera

Pronomen redigera

min

  1. min

Älvdalska redigera

Preposition redigera

min

  1. med