Se även mín, min. och Min.

Svenska

redigera

Pronomen

redigera

min (förenade possessiva pronomen)

  1. possessivt pronomen som indikerar ägande av eller tillhörighet till den talande (jag) om det ägda eller tillhörande är i ental och har n-genus; possessivt pronomen i första person singular med huvudordet i singular utrum
    Min bologna smakar gott.
  2. ovanstående i självständig form
    Du kan få skärmen, men datorn förblir min.

min (reflexiva possessiva pronomen)

  1. reflexivt possessivt pronomen som syftar tillbaka på och indikerar ägande av eller tillhörighet till subjektet om subjektet är i första person singular (jag) och om det ägda eller tillhörande är i ental och har n-genus; reflexivt possessivt pronomen i första person singular med huvudordet i singular utrum
  2. ovanstående i självständig form
 
Besläktade ord: mitt, mina
Etymologi: Fornnordiska mínn, av urgermanska *mīnaz (varav även engelska mine, tyska mein, etc.), av urindoeuropeiska *meino-, från *mei (lokativ av *me-, "mig") och *-no- (adjektivsuffix).

Översättningar

redigera

Substantiv

redigera
Böjningar av min  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ min minen miner minerna
Genitiv mins minens miners minernas

min

  1. känslouttryck i ansiktet
    Etymologi: I svenskan sedan 1631, från franska mine (varav även tyska Miene, engelska mien), av bretonskans min, "mun", "näbb", "nos"
    Sammansättningar: kännarmin, minspel
    Fraser: hålla god min
    Se även: grimas

Översättningar

redigera

Förkortning

redigera

min

  1. förkortning för minut
  2. förkortning för minimum

Översättningar

redigera

Azerbajdzjanska

redigera

Räkneord

redigera

min

  1. tusen

Bokmål

redigera

Pronomen

redigera

min

  1. min

Pronomen

redigera

min

  1. min

Esperanto

redigera

Pronomen

redigera

min

  1. mig
    Vi ĝenas min.
    Du stör mig.
    Besläktade ord: mi

Nynorska

redigera

Pronomen

redigera

min

  1. min

Älvdalska

redigera

Preposition

redigera

min

  1. med