viking

Svenska

Substantiv

Böjningar av viking	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	viking	vikingen	vikingar	vikingarna
Genitiv	vikings	vikingens	vikingars	vikingarnas
Som förled i sammansättningar används vikinga-.

vikingar på vikingatida bildsten

viking

1. (vetenskapliga sammanhang) om vikingatida sjöfartsäventyrare (i tidsenlig betydelse) iväg för sjöräd, plundringståg, handelsresa eller expedition och bosättning av nytt land, främst företaget via skepp

   Jämför: fribytare, sjörövare

2. (vardagligt, överfört) om vikingatida sjökrigare och sjörövare från Norden; mer allmänt om invånare i Norden under den aktuella tiden, nordbo

   Användning: Undviks ofta i vetenskapliga sammanhang och kan ses som direkt vilseledande i det att den antyder en sammanhängande "vikingakultur".

3. (mindre brukligt) långväga färd, vikingafärd

   De foro i västerviking.

   Etymologi: Av fornnordiska víking f i samma betydelse, troligen härlett från fornnordiska víkingr m i betydelsen sjöfarare, alternativt möjligen av fornnordiska víkja (”vika”), i betydelsen "färdas i en riktning" (såsom: vika åt sidan, vika hädan, vika av, avvika), vilket förekom om sjöfärd.

   Sammansättningar: västerviking, österviking

Etymologi: Av fornsvenska vikingr, från fornnordiska víkingr (runsvenska: ᚢᛁᚴᛁᚴᚱ), av omdiskuterat ursprung. Förledet ofta ansett kognat med vík (vik, bukt).

Sammansättningar: vikingadotter, vikingaflotta, vikingafärd, vikingagrav, vikingahjälm, vikingahär, vikingahövding, vikingakämpe, vikingalynne, vikingased, vikingaskepp, vikingason, vikingastil, vikingatid, vikingatida, vikingatåg

Översättningar

betydelser 1 och 2

• aragonska: vikingo
• armeniska: վիկինգ ^(hy) (viking)
• asturiska: viquingu
• bokmål: viking ^(no) m
• bulgariska: викинг m (viking)
• engelska: viking ^(en), Viking ^(en)
• esperanto: vikingo
• finska: viikinki ^(fi)
• fornengelska: wícing
• fornnordiska: víkingr m
• franska: viking ^(fr) mf
• frisiska: Wytsing ^(fy)
• hebreiska: וִיקִינְג ^(he) m (víking)
• iriska: Uigingeach m, Lochlannach m
• isländska: víkingur ^(is) m
• italienska: vichingo ^(it) m
• japanska: ヴァイキング ^(ja) (vaikingu)
• jiddisch: וויקינג m (viking)
• katalanska: víking ^(ca)
• koreanska: 바이킹 (baiking)
• kurdiska: vîkîng ^(ku)
• portugisiska: víquingue ^(pt) mf
• skotsk gäliska: Lochlannach m
• spanska: vikingo ^(es) m, vikinga ^(es) f
• tyska: Wikinger ^(de) m
• älvdalska: wikingg m

Se även

• バイキング (baikingu) (japanskt ord etymologiskt besläktat med viking)

Danska

Substantiv

Böjningar av viking	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	viking	vikingen	vikinger	vikingerne
Genitiv	vikings	vikingens	vikingers	vikingernes

viking u

1. viking

   Sammansättningar: jomsviking, vikingeblod, vikingeborg, vikingeby, vikingefærd, vikingegrav, vikingehjelm, vikingehær, vikingehøvding, vikingekonge, vikingeskib, vikingetid, vikingetog, vikingetogt

Franska

Substantiv

viking m f

1. viking