Se även Kant.

Svenska

redigera

Substantiv

redigera
Böjningar av kant  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ kant kanten kanter kanterna
Genitiv kants kantens kanters kanternas

kant

  1. yttersta eller yttre delen av en sida, yta eller område (ibland även i tidsuttryck); (gräns)linje där två plan möts med en vinkel; ibland med bibetydelse av värdelöshet (oftast i sammansättningar)
    Flaskan rullade över kanten på bordet och ner på golvet.
    Min hatt den har tre kanter.
    Spela upp bollen på kanten!
    Hon fyllde glaset upp till kanten.
    Plankorna låg kant mot kant.
    Besläktade ord: kanta, kantande, kantig, kantning, kantra, kantrande, kantring
    Sammansättningar: asfaltskant, badkarskant, bakkant, bordskant, brödkant, dikeskant, farkant, framkant, fyrkant, guldkant, högerkant, höstkant, innerkant, kajkant, kantband, kantblomma, kantboll, kanthugga, kantklippa, kantklippning, kantlinje, kantlist, kantnål, kantslipa, kantspelare, kantsten, kantställd, kantstött, kantsöm, kantväxt, nederkant, nordkant, ostkant, skogskant, stålkant, sängkant, trekant, trottoarkant, underkant, utkant, vårkant, vänsterkant, ytterkant, överkant
    Fraser: (idiom) fin i kanten, hålla sig på sin kant, komma på kant med någon, nagga något i kanten, plus i kanten, från / / åt alla håll och kanter, på varsin kant, vara fin i kanten, vara med på en kant
    Synonymer: rand, list, fåll
    Jämför: marginal

Översättningar

redigera

Bokmål

redigera

Substantiv

redigera
Böjningar av kant  Singular Plural
maskulinum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ kant kanten kanter kantene
Genitiv kants kantens kanters kantenes

kant m

  1. kant

Nynorska

redigera

Substantiv

redigera
Böjningar av kant  Singular Plural
maskulinum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ kant kanten kantar kantane

kant m

  1. kant