koppel
Se även Koppel.
Svenska redigera
Substantiv redigera
Böjningar av koppel | Singular | Plural | ||
---|---|---|---|---|
neutrum | Obestämd | Bestämd | Obestämd | Bestämd |
Nominativ | koppel | kopplet | koppel | kopplen |
Genitiv | koppels | kopplets | koppels | kopplens |
koppel
- uttal: ˈkɔpɛl
- (generellt) anordning som kedja, snöre, rem eller liknande, avsedd för att koppla ihop ett husdjur (i synnerhet en hund) med sin ägare (eller annan person med ansvar att leda djuret), eller för att koppla ihop två föremål med varandra i övrigt
- Matte håller hårt i hundens koppel.
- Jämför: grimskaft
- Synonymer: ledband, koppling
- Sammansättningar: hundkoppel, koppelpåbud, koppeltvång
- (järnväg, maskinteknik) anordning avsedd för att koppla samman flera lok och vagnar (till ett tåg)
- Sammansättningar: järnvägskoppel, spårvagnskoppel
- (kläder) uniformsdetalj bestående av en livrem med axelrem
- sammanhållen grupp individer eller föremål; oftast om hundar (särskilt jakthundar); något nedsättande i fråga om människor
- Etymologi: Sedan fornsvenska kopel av lågtyska koppel med samma betydelse från latinska copula "band", besläktat med kopula, kopulera, kuplett.
Översättningar redigera
anordning för att koppla samman två föremål med varandra (generellt)
anordning för att koppla samman två spårfordon