Se även kon.

Wikipedia har en artikel om:
kön

Svenska

redigera

Substantiv

redigera
Böjningar av kön 1.-2. Singular Plural
neutrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ kön könet kön könen
Genitiv köns könets köns könens

kön 1

  1. (biologi) uppdelning i typer av organismer inom en viss art i fortplantningssyfte; i regel har däggdjur två kön: honor och hanar; människans två kön benämns oftast kvinnor och män  
    Etymologi: Av fornsvenska kyn, kön, motsvarande danska køn, fornnordiska och isländska kyn, norska kjøn, fornsaxiska och fornhögtyska kunni (tyska Künne, Kunne), fornengelska cynn (engelska kin), av ett urgermanska *kunia-, genom indoeuropeisk rot besläktat med latinets genus och grekiska γένος.
    Besläktade ord: könad, könslig
    Sammansättningar: hankön, honkön, kvinnokön, könslös, könsatlet, könsbestämma, könsbild, könsbunden, könsbyte, könscell, könsdel, könsdimorfism, könsdiskriminering, könsdrift, könsförbindelse, könsherpes, könshormon, könshår, könsidentitet, könsinkongruens, könskongruens, könskonträr, könskorrigering, könskromosom, könskvotering, könsliv, könsmaktsordning, könsmogen, könsneutral, könsordning, könsorgan, könspelare, könsroll, könssjukdom, könsskillnad, könsstympning, könsumgänge, könsuppdelning, könsutredning, könsuttryck, könsvarelse, könsvårta, könsöppning, könsöverskridande, mankön
  2. kortform av könsorgan; genitalier
  3. (grammatik) mindre vanlig benämning för genus
    Sammansättningar: hankön, honkön, intetkön, tvekön
 
Homofoner: Tjörn
Se även tesaurus: Fruktbarhet, Klass

kön 2

  1. böjningsform av

Översättningar

redigera