valbǫst

Fornnordiska

Substantiv

valbǫst (ackusativ, plural: valbǫstu, dativ valbǫstum)

1. (vapen, poetiskt) viss svärddetalj, möjligen blads infästning eller tånge, alternativt blads udd eller klingan i helhet

   1200-talet: Codex Regius: Kvädet om Helge Hjorvardsson:

   liggr með eggju ormr dreyrfáðr, enn á valbǫstu verpr naðr hala

   ligger med eggen orm blodfläckad, än å valbösten värper (hugg)orm stjärt
   “längs eggen ligger blodrännan och vid infästningen vilar rännans ände”
   “längs eggen ligger blodrännan och på udden kastas rännans ände (som en skugga)”

   Användning: Främst använt i skaldediktning.

   Stavning: Modernt även normaliserat valböst.

   Etymologi: Obekräftad etymologi. I Prosaiska Eddan indikeras att ena änden av svärds blodränna (fornnordiska: bloðrefill), i skaldediktningen poetiskt kallad “blodfläckad orm” (fornnordiska: ormr dreyrfáðr), “värper (vilar/kastas) å valbösten”, vilket antyder bladets infästning eller udden. Förledet kan vara desamma som fornnordiska valr (“stupad i strid”), av urgermanska *wala- (”i strid dö, död (dödad/döing), dråp, dräpa, skada och dito”), vilket kan anspela på svärdsbladet, svärds dödande del. Efterledet är mer diffust men kan vara kognat med fornnordiska bausta i betydelsen "bösta" (“tätt inpå banka”), vilket då kan anspela på böstningen vid bladets infästning i hjalten och kan därmed vara en avledning för själva infästningen i sig eller bladets tånge, men det kan även härröra den bredare betydelsen "stöta, banka, hugga, tröska" etc och anspela på udden eller hela klingan, bladets huggande och stötande parti. Utbrett skulle val även kunna avse krigare, då ungefär “krigarhugget”.