Bladet har nämligen alltid å hwardera sidan en mycket swagt konkaverad blodränna, hwilken ständigt löper till wenster om den obetydligt upphöjda midtlinien, medan det till höger om denna antingen är platt eller ock swagt konvext.
Soldaterna här äro försedda med ett just nu utdeladt nytt sidogevär, hvars klinga knappt är 25 cm. lång, till två tredjedelar dolkartad och tvåeggad och först i sista tredjedelen har rygg och blodränna, medan sjelfva greppet har mycken likhet med en hirschfänger, en jagtknif.
Bakom en smutsig presenningsskärm stod obduktions- och svepningsbordet, en avlång marmorhäll med blodrännor.
Etymologi: Termen blodränna har möjligen influerats av tyska Blutrinne.[1] Ordet finns belagt i svenska språket sedan åtminstone 1879 (då i etablerad form).[2] Förledet är gemensamt för de germanska språken, och återfinns i bland annat tyska tyska Blutrinne, danska blodrille, bokmål blodrille och fornnordiska bloðrefill.