kollokation

Svenska

Substantiv

Böjningar av kollokation	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	kollokation	kollokationen	kollokationer	kollokationerna
Genitiv	kollokations	kollokationens	kollokationers	kollokationernas

kollokation

1. (lexikografi, frekvensbaserad) flerordskombination som ett ord, enligt den språkliga konventionen, brukar ingå i; (närmare bestämt) frekvent samförekomst (i en textkorpus) av två eller flera ord som förekommer tillsammans oftare än slumpen kan förutsäga
2. (fraseologi, systemorienterad) halvfast, halvidiomatisk flerordskombination där de ingående orden starkt associeras med varandra och inskränker varandras val och ofta även betydelse, men däremot förbinds inte till en större enhet med självständig innebörd; (närmare bestämt) konventionaliserad flerordsförbindelse, där minst ett ord (basen) är helt fritt och behåller sin ursprungliga betydelse och minst ett annat (kollokatorn) är i viss mån oförutsägbart och begränsat i sin kombinerbarhet med basen och har ofta en överförd (anpassad till basen) betydelsenyans, men där helheten inte har någon metaforiserad betydelse

Exempel på fraseologiska kollokationer (baser länkade)

nominalfraser: djup depression, hårt väder, hög feber, inbiten ungkarl, kronisk alkoholist, notorisk lögnare verbfraser: dra slutsats, fatta beslut, fälla yttrande, ta skydd, vålla besvär, falla i sömn, gå till attack, komma till besinning, ställa på lut, sväva i ovisshet prepositionsfraser: i vid bemärkelse, i full skala, i grova drag, med bar hals

Översättningar

frekvent samförekomst av två eller flera ord

• engelska: collocation ^(en)
• franska: collocation ^(fr) f
• italienska: collocazione ^(it) f
• polska: kolokacja ^(pl) f
• spanska: colocación ^(es) f
• tyska: Kollokation ^(de) f