galm

Fornnordiska

Substantiv

galm m

buller, stoj; om slagen från vattenvågor och dito
(överfört) vinande sjö, högljudd sjö, stormsjö
skrik, rop, larm; oläte

Användning: För sjönamn på diverse vattendrag: älvar, insjöar etc. Avledningar även funna i diverse mytologiska namn.

Etymologi: Bildat av verbet gala. Härlett i svenska galm, jalm (“dialektalt”), med avledningar galme, gelme, gelmer, galmare, gallmare, jälmare, hjälmare, fornsvenska galmir, *iælmber, ialman, samt isländska galm, galmr, -gelmir. Kognat med fornengelska gealm, fornhögtyska galm, fornsaxiska galm i samma betydelse, nederländska galm (”eko”). Besläktade sjönamn: galder (fornsvenska Vidhgalder), gallen (Skrikegallen), gällen (Djupgällen, Lillgällen), gälling (Gällingen).

Varianter: galma, galmar-, galmr, -gelmir

Isländska

Substantiv

galm m (förled: galmar-)

(arkaiskt i lokalnamn) buller, stoj; om slagen från vattenvågor och dito
Sammansättningar: Galmarströnd

Etymologi: Av fornnordiska galm, bildat av verbet gala.

Varianter: galmr, -gelmir

Nederländska

Substantiv

galm m

eko

Verb

galm

böjningsform av galmen

Källor

R. Cleasby & G. Vigfússon: An Icelandic-English Dictionary (1874): "galm"
Elof Hellquist: Svensk etymologisk ordbok (1922), sida: 285
Elof Hellquist: Studier öfver de svenska sjönamnen deras härledning ock historia (1903-1906), sida: 165
Viktor Rydberg, Rasmus Björn Anderson: Teutonic Mythology (1891), sida: 286