Etymologi: Av fornsvenskavæstanvart belagt från 1220-talet (DS 216),[1][2] (även särskriven form torde jämförelsevis funnits: væstanvart), av en äldre form såsom væstanvarþer, motsvarande fornvästnordiskavestanverðr, isländska vestanvert (vestvert), vestanvart, engelska westward med mera. Efterledet -vart är ursprungligen neutrum med ändelsen -t av ett adjektiv: fornsvenska -varþer, fornnordiska -verðr(”vänd, riktad (till)”), besläktat med latinska verto(”vänder”), varav en adverbform finns i fornsvenska -varþa.[3]
