turs

Svenska

Substantiv

Böjningar av turs	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	turs	tursen	tursar	tursarna
Genitiv	turs	tursens	tursars	tursarnas

turs u

1. (illasinnad) jätte, troll; särskilt om jätte i den fornnordiska mytologin

   Etymologi: Svenska dialektala tuss, tusse, "jätte", "troll", "dumbom", "oregerlig person"; jfr danska turs, turse, "jätte", "troll", norska tuss, tusse, fornvästnordiska þurs, þuss, fornsaxiska thuris, "underjordens gud", fornhögtyska thur(i)s, dur(i)s, "jätte", medelhögtyska turse, türse, fornengelska þyrs; jfr även det finländska lånordet tursas, "sjöodjur"; av okänt ursprung.

   Sammansättningar: isturs, eldturs, rimturs

2. böjningsform av tur