ragnarök

Svenska

Substantiv

Böjningar av ragnarök
utrum	Singular
Nominativ	ragnarök
Genitiv	ragnaröks

ragnarök

• uttal: ˈraŋnaˌrøːk

1. (nordisk mytologi) ett händelseförlopp förlett av fimbulvintern som kommer att leda till världsundergång och den sista striden, vid vilken flera av asagudarna stupar

   Varianter: Ragnarök

   Jämför: gudaskymning

2. (överfört, i bleknad betydelse) domedag; undergång

   Se även: apokalyps

Etymologi: Belagt i språket sedan 1746. Via isländska ragnarök, av fornnordiska ragnarǫk (”gudarnas (slutliga) öde”).

Översättningar

Översättningar

• arabiska: راجناروك
• bokmål: ragnarok n
• isländska: ragnarök ^(is) n
• tyska: Ragnarök

Isländska

Substantiv

ragnarök

1. ragnarök