flagellant

Svenska

Substantiv

Böjningar av flagellant	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	flagellant	flagellanten	flagellanter	flagellanterna
Genitiv	flagellants	flagellantens	flagellanters	flagellanternas

flagellant u

1. (särskilt under medeltiden) person som piskar och plågar sig själv för att pina sin syndiga kropp och därigenom tror sig kunna få Guds förlåtelse

   Etymologi: Belagt sedan 1821; av medeltidslatinets flagellan´tes (plural) 'gisslare; botgörare'; till latinets flagella´re 'gissla'.

   Synonymer: självgisslare

   Jämför: gisslare

Översättningar

självtorterande person för Guds förlåtelse

• finska: itsensäruoskija, flagellantti
• spanska: flagelante mf
• tyska: Flagellant m, Geißler ^(de) m