envig

Svenska

Substantiv

Böjningar av envig	Singular		Plural
neutrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	envig	enviget	envig	envigen
Genitiv	envigs	envigets	envigs	envigens

franska riddaren Jean de Carrouges som segrat i envig mot väpnaren Jacques le Gris (1386), efter den tidigare anklagat den senare för våldtäkt mot sin fru

envig

1. (historisk rättsprocedur) rättslig organiserad tvekamp (till döden) där segraren tilldelas rätten i en rättsprocess

   1607: Upplandslagen (om hednalagen):

   Af thöm gamblu Laghum sum i hedhnum tima brukadhus, vm kamp ok enwighe.

   1916: Tacitus Germania (ca 98 e.Kr.) översatt av N. E. Hammarstedt:

   ..söka de på ett eller annat sätt bortsnappa en fånge, och låta sedan denne i envig mäta sig med en bland deras egna landsmän utvald krigare..

   Stavning: Kan även stavas envige.

   Varianter: envige, enwighe (äldre nysvenska)

   Synonymer: duell, tvekamp

   Etymologi: Från äldre nysvenska enwighe, av fornsvenska envighe, motsvarande isländska einvígi, av en (ensam) och vighe, "mötas för strid" (böjning av vigh, "strid, dråp").

   Jämför: holmgång

   Se även tesaurus: Dödande, Utmaning, Strid

Översättningar

rättsprocedur

• engelska: trial by combat ^(en), judicial duel ^(en)
• fornsvenska: envighe
• isländska: einvígi
• tyska: Zweikampf ^(de) m