varkunna

Svenska

Verb

Böjningar av varkunna	Aktiv
Infinitiv	varkunna
Presens	varkunnar
Preteritum	varkunnade
Supinum	varkunnat
Imperativ	varkunna
Particip
Presens	varkunnande, varkunnandes
Perfekt	–

varkunna

1. (ålderdomligt, reflexivt: varkunna sig) visa barmhärtighet, ha medlidande med

   1917: Bibeln 1917, Jesaja 51:3:

   Ja, HERREN skall varkunna sig över Sion, han skall varkunna sig över alla dess ruiner; han gör dess öken lik ett Eden och dess hedmark lik en HERRENS lustgård.

   1925: Löwensköldska ringen, Selma Lagerlöf:

   Än mera andaktsfulla blevo människorna, då prosten talade. Han bad Kristus, Guds son, som själv en gång hade stått inför Pilati domstol, varkunna sig över dessa anklagade, så att de inte finge en orätt dom. Han bad honom också varkunna sig över domarna, så att de inte skulle nödgas döma en oskyldig till döden.

   1947 (15 juni): Litterära öar (Svenska Dagbladet), Urban Stenström (U. Sm.):

   Med “Hemsöborna” hade Strindberg till en början otur. Ingen ville ha den. Tre förläggare sade nej. Slutligen varkunnade sig Albert Bonnier (som dock var illa bränd efter Giftasåtalet).

   Etymologi: Av fornsvenska varkunna., bildat till substantivet varkun, en sammansättning där förledet utgör detsamma som i nusvenska allvar, samt efterledet en subsantivisk avledning av verbet kunna.

   Besläktade ord: varkunnsamhet

Fornsvenska

Verb

varkunna

1. (transitivt, reflexivt: varkunna sik) förbarma sig över, varkunna

   Besläktade ord: varkun, varkunnan, varkunnogher, varkunnoghet, varkunsama, varkunsamber, varkunsamlika, varkunsamlikhet