månde

Se även mande, mandé och Mande.

Svenska

Verb

Böjningar av månde	Aktiv
Infinitiv	–
Presens	mån
Preteritum	månde, månne
Supinum	–
Imperativ	–
Particip
Presens	–
Perfekt	–

månde

1. (ålderdomligt) skulle kunna (hjälpverb)

   Grymta månde grisarna, om de visste vad den gamle galten lider. --Ragnar Lodbroks saga

   Användning: Månde är ett hjälpverb som bildar preteritum konjunktiv, en verbform som uttrycker något som kan hända eller kan ha hänt (presensformen av konjunktiv uttrycker däremot en önskan, begäran, i vissa fall en befallning samt något som kan stämma om man berättar något som någon annan berättat etc.)

   Etymologi: Presens och preteritum är kvarlevor av det fornnordiska hjälpverbet munu, som finns kvar på isländska och där mest är motsvarigheten till svenskans hjälpverb ska (skola). På fornsvenska monde, som inte heller då tycks ha använts i infinitiv. Av samma ursprung finnes även fornsvenska verbet mona ("att minnas").

   Jämför: mån, månntro, måtro, måhända

2. böjningsform av månne
3. böjningsform av mån