landbacke

Svenska

Substantiv

Böjningar av landbacke	Oräknebart
utrum	Obestämd	Bestämd
Nominativ	landbacke	landbacken
Genitiv	landbackes	landbackens

landbacke u

1. (vanligen i bestämd form) fastland, jord(en), mark(en)

   1921: Gräsanden, Reinhold Ericson:

   Vattnet är fågelns element och där dväljes han med vida större behag än på landbacken, där han rultar fram som en överfet torgmadam.

   1847-1851: Henrik den femte. Akt IV, scen 7, William Shakespeare (översatt av Carl August Hagberg):

   håller han icke [sin ed], ser ni nu, så är hans reputation en sådan hundsfott och narr, som någonsin med sina svarta skor trampat på vår Herres landbacke, efter mitt samvete, ser ni.