hvárr

Fornnordiska

Pronomen

hvárr

1. vilken
2. vilken av två (särskilt i plur.)

   hvárir sigrast

   vilkendera (värd) vinner dagen

3. varje (utav två)

   hvárr við annan

   ömsesidigt

   sinn veg hvárr

   var och en sin egen väg

   at hváru (dativ)

   ännu, trots detta, dock

4. (svårtolkad) huru, hur?

   1922: Svensk etymologisk ordbok, sida 248, Elof Hellquist:

   huru, hur = fsv. jämte horo, hvaro m. m.;
   utvecklat i svagtonig ställning ur hvaru = fda. hvaru (da. hvor, som dock delvis har annat ursprung);
   till stammen i fsv. hvar, vilken (av flera än två) = isl. hverr, got. hvarjis osv., jfr var i betyd, varest;
   i övrigt dunkelt;
   möjl. av *hvar(n)veg > *hvarug > hvaru, liksom *hvarsveg > *hvarsug;
   > fsv. husu, jfr isl. i>hversu<(i>(g);
   alltså till väg i betyd, ’sätt’: på vilket sätt. — Ehuru, egentl. som i ä. nsv. o. fsv. ’huru än’, till e- i <sp>evad, eho</sp> o. huru.

   1932: Svenska Akademiens ordbok, huru:

   fsv. hwaru, hworo, horo, huru, hur, motsv. fd. hvaru, ä. d. hvore, hure, d. hvor (detta sista dock delvis av annat urspr.). Ordet, som hör till interrogativpron. VAR (fsv. hwar), är oklart till sin etymologi; det har dels uppfattats ss. dat. sg. n. (en ”dativus modi”) av hwār, motsv. isl. hvárr, vilkendera, dels förts till hwăr, motsv. isl. hverr, vilken (av flera), o. förklarats ss. uppkommet ur ett icke påträffat hwarnwegh, hwarwegh, på vilket sätt (jfr isl. hvernug, av hvernveg, ävensom VÄG i bet.: sätt). Formerna huor-, horo, huru äro utvecklade ur hwaro i svagtonig ställning. — Jfr EHURU

Sammansättningar: hvárrgi, hvárz, hvárrtveggja