ätter

Svenska

Substantiv

ätter

1. böjningsform av ätt

Adverb

ätter

1. (dialektalt) efter

Varianter: etter

Etymologi: Av fornsvenska æptir, av fornnordiska eptir, av urnordiska ᚨᚠᛏᛖᚱ (after), av urgermanska *after

Preposition

ätter

1. (dialektalt) efter

   1910: Blekingskt folklif och öfvertro, Karl Nilsson:

   Då flög di på sina hors o’ para[d]te sej två o’ två te’ bre[d]s: först hof riddarne, som skulle ri[d]a före, ätter dom kom talemannen o’ bru’gommen; sen släktinga’ så ätter dom kom di andre, un[d]an för un[d]an allt ätter som di va’ te’, o’ så alldra sist på sladden kom di körans ma’ tråssvagnen; i den åkte spelemännerna o’ dessutom ett stort liggande brännvensänkare.

   2010: Mordet i Hycklinge, Johan Birath:

   Ho’ flyttede te Stockholm ätter skilsmässa’ om ja’ inte minns alldeles galet.

Varianter: etter

Etymologi: Av fornsvenska æptir, av fornnordiska eptir, av urnordiska ᚨᚠᛏᛖᚱ (after), av urgermanska *after