veiða

Fornnordiska

Substantiv

veiða

1. böjningsform av veiði

Verb

veiða

1. jaga (söka, spåra), fånga, fälla (byte, villebråd); fiska; samma som svenska dödformen veda

   ca 1250: Didrikssagan (Þiðriks saga af Bern):

   Konungr hyggr, at þeir munu farit hafa í skóg at veiða fugla ok dýr eða í fjöru at fiskafangi.

   Kungen antar att de månde farit hava i skog att jaga fåglar och djur eller i fjäre att fånga fiskar.

Etymologi: Av urgermanska *waiþijaną (”jaga, följa, spåra; beta, föda (äta foder)”). Avledning till veiði. Avledningar: veiðr. Härlett i svenska veda via fornsvenska vedha i samma betydelse, jämtska veja, forndanska vede, norskt bokmål veide, nynorska veida (i sammansättningen ”å veida”), isländska veiða, färöiska veiða. Kognat med fornsaxiska weiðon (”föra på bete”), medellågtyska weiden (”föra på bete, jaga”), medelnederländska weiden samt nederländska weiden (”föra på bete, beta”), fornhögtyska weidōn (”föra på bete, jaga”), medelhögtyska weiden samt tyska weiden (”föra på bete, beta”), fornengelska wǣþan (”vandra, jaga”).

Stavning: Tidigare veiþa.

Besläktade ord: veiði, veiðr

Färöiska

Verb

veiða

1. jaga; samma som svenska dödformen veda

Etymologi: Av fornnordiska veiða.

Isländska

Substantiv

veiða

1. böjningsform av veiði

Verb

veiða

1. (transitivt, styr ackusativ) jaga (söka, spåra), fånga, fälla (byte); fiska; samma som svenska dödformen veda

Etymologi: Av fornnordiska veiða.

Besläktade ord: veiði, veiðr

Källor

• Svenska Akademiens ordbok: Veda