tidende

Svenska

Substantiv

Böjningar av tidende	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	tidende	tidenden	tidender	tidenderna
Genitiv	tidendes	tidendens	tidenders	tidendernas

tidende

1. (ålderdomligt) nyhet, särskild om händelser som nyligen inträffat
2. (ålderdomligt) nyhet, bud, besked, information

   1879: Njáls saga, A. U. Bååth (översättning):

   »Ha vi två nu träffat samman -- ej blir det du, som drager härifrån med tidenden om mötet», ropade Atle och grep ett spjut och slungade det mot Ruts skepp.

Etymologi: Av fornsvenska tiþande, tidhende, tidende, av fornnordiska tíðendi n pl. Jämför forndanska tithende, tidinde, tinde, tidhande, danska tidende, bokmål tidende, nynorska tidende, okänt språk tíðend.

Besläktade ord: tid adj.

Bokmål

Substantiv

Böjningar av tidende	Singular		Plural
maskulinum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	tidende	tidenden	tidender	tidendene
Genitiv	tidendes	tidendens	tidenders	tidendenes

tidende

1. (ålderdomligt) tidende; nyhet, särskild om händelser som nyligen inträffat

Etymologi: Av fornnordiska tíðendi n pl. Jämför fornsvenska tiþande, tidhende, tidende, svenska tidende, forndanska tithende, tidinde, tinde, tidhande, danska tidende, nynorska tidende, okänt språk tíðend.

Danska

Substantiv

Böjningar av tidende	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	tidende	tidenden	tidender	tidenderne
Genitiv	tidendes	tidendens	tidenders	tidendernes

tidende

1. (ålderdomligt) tidende; nyhet, särskild om händelser som nyligen inträffat

Etymologi: Av forndanska tithende, tidinde, tinde, tidhande, av fornnordiska tíðendi n pl. Jämför fornsvenska tiþande, tidhende, tidende, svenska tidende, nynorska tidende, okänt språk tíðend.

Besläktade ord: tid adj.