Svenska

redigera

Substantiv

redigera
Böjningar av tidende  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ tidende tidenden tidender tidenderna
Genitiv tidendes tidendens tidenders tidendernas

tidende

  1. (ålderdomligt) nyhet, särskild om händelser som nyligen inträffat
  2. (ålderdomligt) nyhet, bud, besked, information
    1879: Njáls saga, A. U. Bååth (översättning):
    »Ha vi två nu träffat samman -- ej blir det du, som drager härifrån med tidenden om mötet», ropade Atle och grep ett spjut och slungade det mot Ruts skepp.
 
Etymologi: Av fornsvenska tiþande, tidhende, tidende, av fornnordiska tíðendi n pl. Jämför forndanska tithende, tidinde, tinde, tidhande, danska tidende, bokmål tidende, nynorska tidende, okänt språk tíðend.[1]
Besläktade ord: tid adj.

Bokmål

redigera

Substantiv

redigera
Böjningar av tidende  Singular Plural
maskulinum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ tidende tidenden tidender tidendene
Genitiv tidendes tidendens tidenders tidendenes

tidende

  1. (ålderdomligt) tidende; nyhet, särskild om händelser som nyligen inträffat
 
Etymologi: Av fornnordiska tíðendi n pl. Jämför fornsvenska tiþande, tidhende, tidende, svenska tidende, forndanska tithende, tidinde, tinde, tidhande, danska tidende, nynorska tidende, okänt språk tíðend.[2]

Substantiv

redigera
Böjningar av tidende  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ tidende tidenden tidender tidenderne
Genitiv tidendes tidendens tidenders tidendernes

tidende

  1. (ålderdomligt) tidende; nyhet, särskild om händelser som nyligen inträffat
 
Etymologi: Av forndanska tithende, tidinde, tinde, tidhande, av fornnordiska tíðendi n pl. Jämför fornsvenska tiþande, tidhende, tidende, svenska tidende, nynorska tidende, okänt språk tíðend.[3]
Besläktade ord: tid adj.

Källor

redigera
  1. Svenska Akademiens ordbok: "tidende"
  2. Bokmålsordboka: "tidende"
  3. Den Danske Ordbog: "tidende"