rufsighet

Svenska

Substantiv

Böjningar av rufsighet	Oräknebart
utrum	Obestämd	Bestämd
Nominativ	rufsighet	rufsigheten
Genitiv	rufsighets	rufsighetens

rufsighet u

1. det att vara rufsig

   1887 (27 aug): I ur och skur. (Framtiden):

   Den gamle pudeln, hans förtrogne vän, han följer efter lugn och tyst i spåren, lätt på sin rufsighet han käns igen — ej underligt; man blir ju ful med åren.

   2022: Babetta, Nina Wähä:

   Hennes rufsiga knut, högst upp på huvudet, är alldeles perfekt i sin oansträngda rufsighet.

   Se även tesaurus: Oordning, Skrovlighet