SvenskaRedigera

VerbRedigera

lägra

  1. placera någon på ett läger eller en viloplats; låta en grupp slå läger; förlägga eller inkvartera en grupp
    Vanliga konstruktioner: lägra någon
  2. (reflexivt: lägra sig) slå läger; lägga sig ned eller slå sig ned att vila
    1903: "Jac. Berzelius. Reseanteckningar", w:Jöns Jacob Berzelius:
    Vi lägrade oss då i skygd af en buske och inhämtade en rätt försvarlig frukost [...]
    Vi har lägrat oss i Aspuddens parklek och barnen badar i en lagom plaskis som finns här.
  3. (reflexivt: lägra sig, överfört) lägga sig, utbreda sig (om t.ex. moln, mörker, tystnad)
    1912: "Pilgrims tillfälliga betraktelser", Karl Palmberg:
    [...] en i dessa trakter egendomlig, alldeles ogenomtränglig dimma lägrar sig kring berget och insveper allt, tåg, berg, hav, tills det blir fullkomligt osynligt.
    Nu lägrar sig lugnet efter gårdagens middag med barn och barnbarn.
  4. (ålderdomligt; skämtsamt; om man) ha (olovligt) samlag med (en kvinna) (ofta med tanke på att graviditet uppstår); dela läger med (någon), alltså: ligga med (någon)
    2008: "Porträtt av en hovrättsadvokat", Carl Anders Breitholtz:
    I Åbo hade Carl Edvard en piga som han fattat tycke för och lägrat - och gjort med barn. Att en adelsman lägrade en piga var i sig något som stred mot goda seder och bruk i dåtidens svenska Finland.
    Han skall sedan gifta sig med henne, eftersom han har lägrat henne, och får inte skilja sig från henne så länge han lever.
    Vanliga konstruktioner: lägra någon
    Jämför: belägra sig, hävda
 
Besläktade ord: läger, belägra
Etymologi: Av fornsvenska läghra (”inkvartera”), fornsvenska läghra sik (”slå läger”).

ÖversättningarRedigera