glupa

Se även głupa.

Svenska

Verb

Böjningar av glupa	Aktiv
Infinitiv	glupa
Presens	glupar
Preteritum	glupade
Supinum	glupat
Imperativ	glupa
Particip
Presens	glupande, glupandes
Perfekt	–

glupa

1. (vanligen följt av i sig) äta med stor aptit och fart, sluka, gapa (över, åt), tugga (i sig)

   Men, skumögd som han är, tar [sälen] miste på fram och bak och glupar i sig simpan med stjärten före, så att de otäcka hornen och taggarna tar emot och sticker in, då han försöker svälja.

   Är döden en obeveklig fiende som glupar efter fördärv?

   Etymologi: Av fornsvenska glupa (”sluka”).

   Besläktade ord: glupsk, glupskhet

   Användning: Förekommer dialektalt även med böjningen gluper, glöp/glupte, glupit

Fornsvenska

Verb

glupa

1. sluka, svälja stort; glupa

   Besläktade ord: gluper