fason

Svenska

Substantiv

Böjningar av fason	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	fason	fasonen	fasoner	fasonerna
Genitiv	fasons	fasonens	fasoners	fasonernas

fason

1. sätt, form

   Bredvid hängde på pinnar en lång rad av peruker i alla kulörer och alla de fasoner, som tänkas kan.

2. skick, uppförande

   Den som bara av vår herre har fått aldrig så litet goda fasoner, han kan lätt använda dem vid hovet.

3. (oftast i plural: fasoner) opassande och otillbörligt beteende/uppförande; påhitt, hyss, dumheter

   Ni får ursäkta oljudet, min granne håller på med någon fason i trädgården.

   Ni blev har redan blivit tillsagda, sluta upp med sådana här fasoner genast!

   Inte röra maten med fingrarna, vad är det för fasoner?!

Sammansättningar: fasonbockad, fasondel, fasonfräs, fasonförskärning, fasongarn, fasongods, fasonhake, fasonhyvel, fasonjärn, fasonkaliber, fasonrör, fasonskaft, fasonspår, fasonsten, fasonstycke, fasonstål, fasonsvarv, fasontand, fasontegel, fasontråd, fasonvals, fasonvin, hattfason, hjärtfason, kappfason, lakejfason, pojkfason, rockfason, slynfason, underklassfason, översittarfason

Besläktade ord: fasonera, fasonering, fasonlig

Etymologi: Av franska façon, av fornfranska faceon, fazon, façon (”stil, sätt, utformning, utseende”), av latinska factiō, av verbet faciō (“göra”).

Översättningar

sätt, form

• bokmål: fasong m
• danska: facon u
• engelska: fashion ^(en)
• franska: façon ^(fr) f
• nynorska: fasong m
• ryska: фасо́н ^(ru) m, стиль ^(ru) m, спо́соб ^(ru) m
• tyska: Fasson ^(de) f, Form ^(de) f

se uppförande