duga

Svenska

Verb

Böjningar av duga	Aktiv
Infinitiv	duga
Presens	duger
Preteritum	dugde
Supinum	dugt, dugat
Imperativ	dug
Particip
Presens	dugande, dugandes
Perfekt	–
Not: svag böjning

Böjningar av duga	Aktiv
Infinitiv	duga
Presens	duger
Preteritum	dög
Supinum	dugit
Imperativ	dug
Particip
Presens	dugande, dugandes
Perfekt	–
Not: stark böjning

duga

1. vara tillräckligt bra för att kunna accepteras, om än inte vara riktigt vad man önskade sig

   Om den dög åt din syster, så duger den åt dig.

   Det dugde åt far, det duger åt mig.

   Om vi inte har någon bättre duk så får den här gamla duga för idag.

   Den här duger ingenting till.

   Hon är en mycket dugande kvinna.

   Vanliga konstruktioner: duga åt någon, duga till något

   Etymologi: Fornsvenska dugha (med svag böjning: dughir, dugher - dughþi - dughat), forn- och nyisländska duga (preteritum dugði), danska due; ursprungligen preterito-presentiskt (liksom kunna, skola m.fl.): gotiska daug, fornsaxiska dōg, fornhögtyska toug (vartill den tyska infinitiven taugen) fornengelska déag ’duger’.

   Besläktade ord: dygd, duglig, duktig, odåga

   Fraser: heta duga (som heter duga och som hette duga)

Översättningar

vara tillräckligt bra

• engelska: suffice ^(en)
• finska: kelvata ^(fi)
• franska: suffire ^(fr)
• polska: nadawać ^(pl) się
• portugisiska: bastar ^(pt)
• tyska: taugen ^(de)

Bottniska

Verb

duga

• uttal: dɞ̀ːɣɑ/, /dùːɣɑ

1. duga

   Etymologi: Av fornnordiska duga.

   Grammatik: Pres. sg. dug, pl. duga, pret. dugd’, sup. dugdt.