despot

Se även Despot.

Svenska

Substantiv

Böjningar av despot	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	despot	despoten	despoter	despoterna
Genitiv	despots	despotens	despoters	despoternas

despot

1. envåldshärskare, autokrat, diktator, auktoritär ledare; ibland även förtryckare
2. bysantinsk hovtitel, motsvaras av svenska "herre"

Etymologi: Belagt i språket sedan 1808. Liksom engelska despot och franska despote av latinska despota, despotus (”husbonde, härskare, herre, mäster"”), av grekiska δεσπότης. Den nedsättande tonen av ordet torde ha fått spridning under 1700-talet via franskan, i den rörelse som var upprinnelsen till Franska revolutionen.

Besläktade ord: despotat, despoti, despotisk, despotism

Sammansättningar: despotvälde

Översättningar

envåldshärskare

• danska: despot
• engelska: despot ^(en), tyrant ^(en)
• franska: despote ^(fr) mf
• isländska: harðstjóri m
• katalanska: dèspota ^(ca) mf
• polska: despota ^(pl) m
• portugisiska: déspota ^(pt)
• ryska: де́спот ^(ru) m (déspot)
• spanska: déspota ^(es) mf
• tyska: Despot ^(de) m
• ukrainska: де́спот m (déspot)

titel

• engelska: despot ^(en)
• franska: despote ^(fr)
• polska: despota ^(pl)
• tyska: Despot ^(de) m

Albanska

Substantiv

despot

1. despot

Danska

Substantiv

despot

1. despot; envåldshärskare

Engelska

Substantiv

Böjningar av despot	Singular	Plural
Nominativ	despot	despots
Genitiv	despot's	despots'

despot

• uttal: ˈdɛs.pɒt

1. despot, envåldshärskare
2. titeln despot