Svenska

redigera
Böjningar av bluffa  Aktiv Passiv
Infinitiv bluffa bluffas
Presens bluffar bluffas
Preteritum bluffade bluffades
Supinum bluffat bluffats
Imperativ bluffa
Particip
Presens bluffande, bluffandes
Perfekt bluffad

bluffa

  1. (vardagligt) /försöka/ lura, fuska
    Han bara bluffar.
    Besläktade ord: bluff, bluffare, bluffmakare
    Etymologi: Belagt i svenska språket sedan 1899, av engelska bluff.[1][2]

Översättningar

redigera

Källor

redigera
  1. Svensk ordbok: "bluffa"
  2. Svensk etymologisk ordbok: "bluffa", läst 2024-01-16