behörighet

Svenska

Substantiv

Böjningar av behörighet	Oräknebart
utrum	Obestämd	Bestämd
Nominativ	behörighet	behörigheten
Genitiv	behörighets	behörighetens

behörighet u

1. uppfyllande av lämplighet och/eller formella krav (för exempelvis en utbildning, ett arbete eller ett mästerskap)

   Om en sökande helt eller delvis saknar den formella behörighet som fordras, kan hon eller han ansöka om att få sin reella kompetens prövad.

   Förvaltningsmål ligger under kammarrättens behörighet.

   Synonymer: kompetens, kvalifikation

   Jämför: rösträtt

2. detta som formellt följer av den fullmakt en person innehar; vad fullmaktstagaren kan göra med bindande verkan för fullmaktsgivaren

   Ombudet har handlat inom sin behörighet enligt fullmakten och bilköpet är direkt bindande mellan huvudmannen och bilhandlaren.

   Jämför: befogenhet

Antonymer: obehörighet

Besläktade ord: behörig, behörigen

Sammansättningar: behörighetsbevis, behörighetsfel, behörighetskrav, behörighetslagen, behörighetsmissbruk, behörighetsvillkor, högskolebehörighet

Översättningar

uppfyllande av formella krav

• engelska: qualification ^(en), authority ^(en), eligibility ^(en)
• franska: qualification ^(fr) f, autorité ^(fr) f
• tyska: Zuständigkeit ^(de) f

detta som formellt följer av den fullmakt som en person innehar

• tyska: Befugnis ^(de) f, Berechtigung ^(de) f