Elin
Se även elin.
Svenska redigera
Substantiv redigera
Böjningar av Elin | |
---|---|
utrum | Singular |
Nominativ | Elin |
Genitiv | Elins |
Elin
- ett kvinnonamn[1]
- Etymologi: Ett helgonnamn av grekiskt ursprung, belagt i svenskt namnskick sedan tidig medeltid, som fornsvenska Elin med fler former, en svensk form av fornsvenska Helena. Helena var namnet på kejsar Konstantin den stores moder, som avled omkring år 330 e.Kr. och därefter dyrkats som helgon. Namnet fick ökad spridning i Norden efter Elin från Skövdes helgonförklaring[2] år 1164.
- Se även: Eli, Elina
Bokmål redigera
Substantiv redigera
Böjningar av Elin | |
---|---|
Singular | |
Nominativ | Elin |
Genitiv | Elins |
Elin
- ett kvinnonamn[3]
Fornsvenska redigera
Substantiv redigera
Elin f
- ett kvinnonamn
- Etymologi: Ett helgonnamn av grekiskt ursprung, belagt i svenskt namnskick sedan tidig medeltid, en svensk form av Helena. Helena var namnet på kejsar Konstantin den stores moder, som avled omkring år 330 e.Kr. och därefter dyrkats som helgon. Namnet fick ökad spridning i Norden efter Elin från Skövdes helgonförklaring[4] år 1164.
- Varianter: Elena, Elina, Elna, Helena, Helin, Helina, Hælin, Ælin, m.fl.
Källor redigera
- ↑ Statistiska centralbyrån (2020) Namn – nyfödda flickor 2019, topp 100 Elin på plats 62.
- ↑ (1967) Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Personnamnskommitté: Sveriges medeltida personnamn (SMP), 1:a häftet
- ↑ Statistisk sentralbyrå: Mest brukte jentenavn. 1880-2020 Läst 2021-02-16. Namnet Kristin var det femte vanligaste flicknamnet i Norge åren 1974-75, för att sedan minska i popularitet och falla ur topp tio-listan år 1977.
- ↑ (1967) Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Personnamnskommitté: Sveriges medeltida personnamn (SMP), 1:a häftet