serendipitet

Svenska

Substantiv

Böjningar av serendipitet	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	serendipitet	serendipiteten	serendipiteter	serendipiteterna
Genitiv	serendipitets	serendipitetens	serendipiteters	serendipiteternas

serendipitet

1. (formellt) förmågan att göra lyckliga upptäckter av en slump utan att egentligen leta, eller då man letar efter något annat; förekomsten av sådana upptäckter

   Etymologi: I ett brev skrivet av Horace Walpole den 28 januari 1754 myntades ordet serendipitet: "Denna upptäckt är förvisso nästan av den typen jag kallar serendipitet, ett mycket uttrycksfullt ord", med hänvisning till vad han kallade en "enfaldig saga med namnet ´Tre prinsar från Serendip´ (nuvarande Sri Lanka); där deras högheter drog fram gjorde de ständigt, genom tillfälligheter och skarpsinne, upptäckter av sådant de inte var ute efter"

   Se även: våplycka

Översättningar

förmågan att göra lyckliga upptäckter av en slump

• engelska: serendipity ^(en)
• franska: sérendipité ^(fr) f
• grekiska: τυχαιότητα ^(el) f (tychaiótita)
• italienska: scoperta ^(it)
• polska: przypadkowa odkrywczość ^(pl) f
• tyska: Serendipität ^(de) f