päll

Se även pall.

Svenska

Substantiv

Böjningar av päll	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	päll	pällen	pällar	pällarna
Genitiv	pälls	pällens	pällars	pällarnas

päll u

1. (även poetiskt) praktfullt täcke som bärs över någon eller något i en (kyrklig) procession (t ex brudpäll); tronhimmel

   1872 (27 jan): Duncker och hans skyddslingar. Berättelse från sista franska kriget (Karlshamn), J. O. Åberg:

   När tusende stjernor ses blänka / På himmelens ljusblåa pell, Då ror jag min julle och sjunger så nöjd. Då klappar mitt hjerta af lust och af fröjd!

   Etymologi: Med äldre nysvensk stavning pell, av fornsvenska pæll, från latinska pallium (”täcke, mantel”).

   Sammansättningar: brudpäll, himlapäll, likpäll, pällbärare, pällhållare