klingeling

Svenska

Interjektion

klingeling

1. interjektion som används för att återge ett signalljud bestående av en snabb följd av klingande ljud (från en bjällra eller klocka)

   1898: Från gator och torg. (Fyren, s. 73):

   Klingeling! Klingeling! Klingeling! Där kommer en spårvagn ramlande! Korsije! Sådant spring, sådant stoj, sådant sorl, sådant skramlande!

   1920: Glad ungdom, Charles Kjerulf:

   Denna bjällra satt inte endast på min barndoms skallra och på mina tömmar, när jag lekte häst — dess klingeling är också som ett eko av de beskäftigt pinglande klockorna i Grönnegades butiksdörrar. Den klingade hela livet igenom för mitt inre öra när jag var gladast och bäst till mods.

   1964: Miljon-mysteriet, Sivar Ahlrud:

   Klingeling! Den allra sprödaste lilla klockklang, något slags silverklocka, en sån som älsklingslammet bär om halsen, det kunde ju inte höras i det stora huset.

   1985: Det rimmar illa, Cilla, Ritva Ewert:

   Just då sa det förstås ”klingeling” i dörren och in klev en herre med mycket mage av den sorten som brukas kallas ”pondus”.

   2002: Fötterna först, Reidar Palmgren (översatt av Ann-Christine Relander):

   Då ringde det på dörren, klingeling.

   Se även: kling, klang, klingeliklang

Substantiv

Böjningar av klingeling	Singular		Plural
neutrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	klingeling	klingelinget	klingeling	klingelingen
Genitiv	klingelings	klingelingets	klingelings	klingelingens

klingeling n

1. metalliskt klingande ljud från en bjällra eller klocka

   1909 (2 maj): Holland i väntan - Holland i vår. (Dagens Nyheter):

   Klockorna följa oss. Hvilket blidt, välsignadt klingeling öfver Hollands gröna ängar!

   2013: 22/11 1963, Stephen King (översatt av Boo Cassel):

   ”Jag älskar när du pratar snusk. Häng kvar och vänta på klingelinget.”