kelt

Svenska

Substantiv

Böjningar av kelt	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	kelt	kelten	kelter	kelterna
Genitiv	kelts	keltens	kelters	kelternas

karta över kelternas spridning över tid

kelt u

1. (historiskt, etniciteter) medlem av en indoeuropeisk folkstam som bebodde stora delar av Västeuropa vars ättlingar i modern tid främst märks av i Irland, nordvästra Frankrike (Bretagne), delar av Storbritannien (Skottland och Wales) och nordvästra Spanien (Galicien); ättling till dessa folk
2. medlem av någon av de moderna folkgrupperna som talar keltiska språk

Etymologi: Av latinska Celtæ, av oklart ursprung.

Besläktade ord: galler, keltisk, keltiska

Översättningar

historisk folkstam

• armeniska: կելտ (kelt)
• bretonska: kelt m
• danska: kelter u
• engelska: Celt ^(en)
• finska: keltti
• franska: Celte ^(fr) m
• färöiska: kelti m
• galiciska: celta ^(gl) m
• italienska: celta ^(it) mf
• japanska: ケルト人 (kerutojin)
• katalanska: celta ^(ca) mf
• kazakiska: кельт (kelt)
• nederländska: Kelt ^(nl) m
• portugisiska: celta ^(pt) mf
• ryska: кельт ^(ru) m
• spanska: celta ^(es) mf
• tyska: Kelte ^(de) m
• ungerska: kelta ^(hu)