jude

Se även Jude.

Svenska

Substantiv

Böjningar av jude	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	jude	juden	judar	judarna
Genitiv	judes	judens	judars	judarnas

jude u

1. person som bekänner sig till judendomen
2. (manlig) person av det judiska folket

   Besläktade ord: judinna, judisk

Etymologi: Belagt i svenska språket sedan 1300-talets senare hälft. Som fornsvenska iuþe, iudhe, av medellågtyska jude i samma betydelse. Via latin av grekiska Ἰουδαῖος (Ioudaĩos), ytterst av hebreiska יְהוּדָה (yəhūḏāh).

Sammansättningar: halvjude, Judaland, judebröd, judefientlig, judeförföljelse, judehat, judehatt, judekvarter, judekörs, judemässa, judenäsa, judeskola, judeskägg, judestad, judestjärna, judetysk, judetyska, judetörne, kulturjude, reformjude

Översättningar

Översättningar

• bokmål: jøde ^(no) m
• danska: jøde ^(da) u
• engelska: Jew ^(en)
• finska: juutalainen ^(fi)
• franska: Juif ^(fr) m man som tillhör den judiska folkgruppen, juif ^(fr) m man som tillhör judendomen
• gotiska: 𐌹𐌿𐌳𐌰𐌹𐌿𐍃 m (iudaius)
• isländska: gýðingur m, júði m
• italienska: ebreo ^(it) m
• kroatiska: Židov
• kvänska: juutalainen
• nederländska: jood ^(nl) m
• polska: żyd ^(pl) m
• spanska: judío ^(es) m judía ^(es) f
• sydsamiska: juvde
• tjeckiska: Žid ^(cs) m
• tyska: Jude ^(de) m
• älvdalska: juðe m