hovera

Svenska

Verb

Böjningar av hovera	Aktiv	Passiv
Infinitiv	hovera	hoveras
Presens	hoverar	hoveras
Preteritum	hoverade	hoverades
Supinum	hoverat	hoverats
Imperativ	hovera	–
Particip
Presens	hoverande, hoverandes
Perfekt	(hoverad)?

hovera

1. kråma sig, uppträda högfärdigt, åbäka sig, ståta, stoltsera

   1995 (20 juni): Låt Stockholmarna röst om OS! (Svenska Dagbladet), Sune Sylvén:

   Stockholm är visserligen en större håla än Falun och Östersund, men risken för att lokala pampar vill hovera sig utomlands är likväl påtaglig. Tyvärr är det ingeting som säger att en framgångsrik lokal kraft fungerar lika bra på det internationella planet, där koderna i umgänget är helt annorlunda och svåra att lära in.

2. glänsa, triumfera

   1980: När morgonvinden blåser, Elsi Rydsjö:

   Vad hade Karna att hovera sig över? Ingenting hade hon skaffat av egen kraft, av eget arbete.

3. domdera

   1950: De unga baronerna, Birgit Th. Sparre:

   Folk skulle dras till Läsket som myror till stacken, för att höra domprosten hovera sig över det fördärvliga spritmissbruket, som han påstod var farligare för folkhälsan än både bröstsjukan och koleran.

Etymologi: Av fornsvenska hovera (”roa sig i festligt umgänge, pråla (med mera)”), efter medelnederländska hoveren och medellågtyska hoveren, en avledning av hof ("hov"). Besläktat med danska hovere och tyska hofieren.

Översättningar

kråma sig, uppträda högfärdigt, åbäka sig, ståta, stoltsera

• tyska: hofieren ^(de)