hamar

Bottniska

Substantiv

hamar m

• uttal: /hɑmːɑr/

1. hammare
2. slutet eller ändan av någon stenbacke, som är något mer upphögd än det övriga av backen, med vilket han är sammanhängande, och således formerar någon likhet av en hammare på avstånd; den är fri från skog men merendels beväxt med gräs

Etymologi: Av fornnordiska hamarr.

Baskiska

Räkneord

hamar

1. tio

Fornsvenska

Substantiv

hamar m

1. hammare

Isländska

Substantiv

Böjningar av hamar	Singular		Plural
	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	hamar	hamarinn	hamrar	hamrarinn
Ackusativ	hamar	hamarinn	hamra	hamrann
Dativ	hamri	hamrinn	hömrum	hömruminn
Genitiv	hamars	hamarsinn	hamra	hamrann

hamar m

1. hammare