deer

Engelska

Substantiv

Böjningar av deer	Singular	Plural
Nominativ	deer	deer
Genitiv	deer's	deer's

deer

deer

1. hjort; hjortdjur

   Etymologi: Av medelengelska deere, dere, der, dier, deor (”litet djur, hjort”), av fornengelska dēor, dīor (”ett djur, någon art av vilda djur; hjort, ren”), av urgermanska *deuzą (”djur”), varav även svenska djur och tyska Tier, av urindoeuropeiska *dʰewsóm (”levande ting”), av roten *dʰéws (”anda, andning”), av *dʰwés-. För semantisk utveckling jämför latinska animalis (”djur”), av anima (”anda, själ”).

   Grammatik: Stundom används även i plural den icke-vedertagna formen deers(').

   Hyponymer: (hjortkalv) fawn, calf, kid; (hanhjort) buck, hart, stag; (hind) doe, hind, roe, teg

   Sammansättningar: fallow deer, red deer, roe deer

Limburgiska

Substantiv

deer n

1. djur