bräm

Se även bram.

Svenska

Substantiv

Böjningar av bräm	Singular		Plural
neutrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	bräm	brämet	bräm	brämen
Genitiv	bräms	brämets	bräms	brämens

bräm n

1. (sömnad) bred ytterkant (ofta i annat material än resten av klädesplagget)

   Etymologi: Av fornsvenska brem, av medellågtyska breme.

   Besläktade ord: pälsbrämad

   Sammansättningar: fjäderbräm, hattbräm, pälsbräm, skumbräm, tallriksbräm

   Se även tesaurus: Prydnad, Vikning, Utkant, Tillägg

Översättningar

bred ytterkant (ofta i annat material än resten av klädesplagget)

• tyska: Verbrämung ^(de) f, Besatz ^(de) m