bebyggelse

Svenska

Substantiv

Böjningar av bebyggelse	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	bebyggelse	bebyggelsen	bebyggelser	bebyggelserna
Genitiv	bebyggelses	bebyggelsens	bebyggelsers	bebyggelsernas

bebyggelse

1. (kulturgeografi) markområde bebyggt med en samling av (oftast ett större antal) uppförda byggnader

   Besläktade ord: bebygga, bebyggare

   Sammansättningar: bebyggelsenamn, bostadsbebyggelse, småstadsbebyggelse, stadsbebyggelse, tätbebyggelse, tätortsbebyggelse

   Jämför: kolonisation

Översättningar

markområde bebyggt med en samling av byggnader

• finska: asutus ^(fi)
• ryska: селение ^(ru) n
• spanska: edificación ^(es) f, poblamiento m
• tyska: Bebauung ^(de) f