bailiff

Engelska

Substantiv

Böjningar av bailiff	Singular	Plural
Nominativ	bailiff	bailiffs
Genitiv	bailiff's	bailiffs'

bailiff

• uttal: ˈbeɪ.lɪf

1. (historia) fogde

   Etymologi: Av fornfranska baillif, av latinska baiulus (”bärare”).

   Besläktade ord: bailiwick

2. (juridik, brittisk engelska) utmätningsman
3. (juridik, amerikansk engelska) tjänsteman med ansvar för fångar som infinner sig i en domstol