Diskussion:bloga

Bra fråga. Fast svårt att svara på. Albert Engström använde ordet, han var ju från Småland. Och i Skåne är det fortfarande levande. Ska försöka hitta refs. Kanske får vi hjälp av våra många surfare? –föregående osignerade kommentar är från 90.224.51.75 (diskussion • bidrag)

För att slippa föra diskussionen inne i mallen... Har du händelsevis någon bok eller liknande av Engström där det används? \Mike 7 november 2008 kl. 17.40 (CET)

Ur Albert Engström, Hälje (Ur "Naket o. s. v.")

Indelte soldaten Hälje ved Södra Vedbo kompani av Kalmar regemente var av hårdför släkt, mager och seg och en utmärkt arbetare, som en äkta smålänning anstår. Hans torp låg långt inne i skogen utan grannstugor på nära håll. Mellan mötena på Hultsfreds slätt syntes han sällan till utom vid kyrkan och på något gille, ty på sådana voro soldaterna då för tiden ärade gäster. Hans hustur Maja var en ordentlig kvinna som skötte hemmet och födde ungar utan tanke på en överbefolknings faror, alldeles som det bör vara.

En vinterdag, då Hälje fällde timmer, slant yxan och skar ett djupt hål i stöveln. Han svor till ett tag men fäste sig icke vidare vid saken. Då han kom hem på kvällen, var strumpan alldeles röd, ty yxeggen hade gjort ett litet hack i stortån. Den ville icke sluta att blöda, utan Maja måste mitt i natten springa den långa vägen till backstugusittaren Jarl, som kunde stämma blod. Denne följde beredvilligt Maja, läste över foten, fick två tolvskillingar, ty det var hans taxa, och dessutom ett par ordentliga kaffegökar. Följande morgon var Hälje åter i arbete.

Blödningen hade ju genast stannat, men efter ett par dagar började tån värka. Och till slut värkte den trots baddningar med brännvin och salt, så att Hälje inte kunde gå till skogen, utan satt hemma och hävde ur sig saker, som han inte hade lärt sig i doktor Martin Luthers katekes eller någon annan kristen bok. Han fick icke sova för plågorna och tån började bli svartblå. Att resa in till doktor Wiborgh i Eksjö skulle aldrig ha fallit honom in, Jarls upprepade läsningar voro till ingen nytta och närmaste kloka gubbe, vad kallbrand och annan värk hos både kreatur och människor anbelangar, bodde ända nere i Pelarne socken. Och en natt tog Häljes tålamod slut. Det värkte och högg i tån så att det sjöng i skallen på honom. Nej, nu blev det för jävligt! Han beslöt att ta saken i egen hand. Vrålande välte han sig över Maja ur sängen och hoppade på ett ben svärjande bort till fällbordet, där rovoljelampan stod. Han tände och lyste i verktygslådan, som hängde på väggen, valde ett stämjärn av grova mått, tog vedyxan och satte den onda foten på huggkubben i spiselvrån. Maja anade att en operation var i görningen. Hon ville skrika, men vågade icke, och höll händerna för ögonen. Detta var ju rent förskräckligt! Tänkte han verkligen hugga av sig tån?!

Det såg så ut. Men nu tycktes han bli betänksam. Han lade från sig tillhyggena och hoppade till hörnskåpet, som han öppnade. På dess nedersta hylla stod en kvartsbutelj brännvin. Den satte han för munnen och kolkade ljudligt i sig innehållet. Han kunde sannerligen behöva något att hämta mod och kraft ur till det som förestod.

Och nu satte han åter foten på huggkubben, märkte med stämjärnet på tån ända inne vid foten och klämde till med yxhammaren.

Jaha, där låg stortån och blogade. Maja såg mellan fingrarna ur foten blogade. Golvet blev rött. Det såg ut som vid en slakt. Hälje tittade halvfånigt på stortån och den stympade foten. Värken i tån var ju borta, men det gjorde inte precis gott i foten heller. Och blogen måste stämmas.

- Opp, kärring, å skaffa traser, men dä ska bli fort, annars jädrar - ... --90.224.51.75 7 november 2008 kl. 18.06 (CET)

Catharina Grünbaum har skrivit om detta i DN. Det verkar inte vara begränsat till Skåne, och för vad det är värt så tycker CG att "[ä]ven om snöga och bloga inte tillhör allmänspråket förtjänar de kanske en plats i ordböckerna". Ever wonder 23 maj 2009 kl. 15.57 (CEST)