ärna

Svenska

Verb

Böjningar av ärna	Aktiv	Passiv
Infinitiv	ärna	ärnas
Presens	ärnar	ärnas
Preteritum	ärnade	ärnades
Supinum	ärnat	ärnats
Imperativ	ärna	–
Particip
Presens	ärnande, ärnandes
Perfekt	ärnad

ärna

1. (ålderdomligt, modalt hjälpverb) ämna

   1749: Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, Carl von Linné:

   Rön till wettenskaps academien lofwade jag Hans Excellence Höpken. Där till ärnade jag en liten blycrystall, som jag för 5 á 6 weckor [sedan] gaf till Ritmästaren, men ännu har jag ej kunnat få honom afritad; han [före]föll nästan omöglig at träffas.

   1879: Njáls saga, A. U. Bååth (översättning):

   »Hur länge ärnar du stanna här?»