Svenska redigera

Verb redigera

ljuta döden

  1. (idiomatiskt)
    1888: Skärkarlsliv, August Strindberg:
    […]icke heller är det min avsikt att söka göra troligt det mördaren icke begått mordet, vilket dock kunde varit fallet, enär icke utrönt blivit att icke den mördade ljutit döden i följd av misshandel med berått mod[…]
    1897: Karolinerna, Verner von Heidenstam:
    När Ridderstadt hade svarat detta, gick han själv tillbaka in i handgemänget och ljöt döden.
    1902: Ivanhoe, Walter Scott (översättning av Ernst Lundquist):
    Jag vet inte, om den anda, som fyller mig, är af himlen, men fullt och fast tror jag, att jag nu inte skall ljuta döden, utan att en stridsman för mig skall anmäla sig.