hor

Svenska

Substantiv

Böjningar av hor	Oräknebart
neutrum	Obestämd	Bestämd
Nominativ	hor	horet
Genitiv	hors	horets

hor

• uttal: huːr

1. (vardagligt, i modernare språkbruk) akten att erbjuda sexuella tjänster (särsk. mot betalning)

   Besläktade ord: hora

   Synonymer: prostitution

2. (ålderdomligt) (tidigare straffbart) sexuellt umgänge utom äktenskap; begå hor

   Etymologi: Äldre fornsvenska hor. Från urgermanska *khoraz (femininum *khoron-), varav även engelska whore, från urindoeuropeiska *kwar- eller *ka-, "älska", "åtrå"; jämför latin carus, "kär", varav även svenska ordet kär (och indirekt karess), lettiska kars, "lysten", forniriska cara, "vän", sanskrit caru "älsklig", och kamah, "kärlek" (jämför Kamasutra).

   Synonymer: boleri, otrohet, otukt, vänsterprassel, äktenskapsbrott

Varianter: horeri

Sammansättningar: dubbelhor, horbarn, horbock, horsbrott, horkarl, horunge

Besläktade ord: horig

Översättningar

sexuellt umgänge utom äktenskap

• danska: hor ^(da)
• engelska: adultery ^(en), fornication ^(en)
• galiciska: fornicación ^(gl) f
• katalanska: fornicació ^(ca) f
• polska: cudzołóstwo ^(pl) n
• ryska: супружеская измена ^(ru) f, адюльтер ^(ru) m
• spanska: fornicación ^(es) f

Danska

Substantiv

hor

1. sexuellt umgänge utom äktenskap

   Du må ikke begå hor.

   Du skall icke begå hor.

Fornsvenska

Substantiv

hor n

1. äktenskapsbrott, hor, horsbrott

   Sammansättningar: horbarn, hordomber, horkarl, horkona, horqvinna