hå

Svenska

Interjektion

hå

1. uttryck under arbete eller suckar

   å hej, å hå

   hå hå, ja ja

   1908: Kloka Maja och andra berättelser, Frans Hedberg:

    »Hå nej, kära barn! Det är inte heller precis det, som jag är rädder för!»

Substantiv

hå

1. (västkusten) pigghaj
2. (förled) i sammansättningar om vissa hajarter och dito

   Sammansättningar: håbrand, hågäl, håkatt, håkäring, hålax, håmus, håmärr, hårump, håskärding, håskärving, håstörja, håstörje

Bokmål

Substantiv

hå

1. efterslåtter

   Etymologi: Av fornnordiska há. Kognat med isländska há.