häva upp

Svenska

Verb

Böjningar av häva upp	Aktiv	Passiv
Infinitiv	Böjs som häva + upp.
Presens
Preteritum
Supinum
Imperativ
Particip
Presens	upphävande, upphävandes
Perfekt	upphävd

häva upp

1. plötsligt utstöta kraftigt ljud

   1870: Idyll och epigram (Samlade skrifter), Johan Ludvig Runeberg:

   Men han hof sin stämma opp och sade: Fins här en, af qvinna född och ammad, som förmår att hålla mig på stället[…]

   1917: Fjärde Moseboken (Bibeln):

   Och han hov upp sin röst och kvad: »Så säger Bileam, Beors son, så säger mannen med det slutna ögat, [...]

   1945: Pippi Långstrump, Astrid Lindgren:

   Han kom rusande med sänkt huvud och ett ohyggligt bölande, och Tommy hävde upp ett förskräckelsens illtjut som hördes i hela skogen.

   1964: Sagan om Elis Bengtssons datamaskin, Tage Danielsson:

   Men döm om hans förvåning när maskinen i stället hov upp ett ovanligt hjärtligt skratt och släppte ut en liten glad remsa med Elis Bengtssons skatt på.

   1977: Kvinnorna på Stensvik, Elsi Rydsjö:

   Wilhelm hävde upp sin röst och himlade sig över saftglaset – något vin serverades inte honom.

Grammatik

I preteritum förekommer hov jämte hävde.