Se även Sven.

Svenska redigera

Substantiv redigera

Böjningar av sven  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ sven svennen svenner svennerna
Genitiv svens svennens svenners svennernas

sven u

  1. (ålderdomligt) man som (än så länge) lever i svendom
  2. (ålderdomligt) ung man
    Synonymer: yngling
  3. (historia) ung manlig tjänare vid hov eller hos storman
 
Etymologi: Från runsvenska svæinn, fornsvenska sven; med motsvarighet i rundanska och forndanska swæn, (danska svend), norska svenn, fornnordiska och isländska sveinn, fornhögtyska swein ("tjänare, herde"), engelska swain, ("ung man, tjänare"). Rotbesläktat med bland annat latin suus ("sin") och sanskrit svayám ("själv").
Besläktade ord: svendom
Se även: jungfru,

Sammansättningar redigera

Översättningar redigera

Fornsvenska redigera

Substantiv redigera

sven m

  1. sven, gosse, ung pojke
  2. yngling, ung man
  3. manlig tjänare
  4. väpnare
 
Sammansättningar: brødhsven, bursven, bysven, fæstesven, hofsven, hæstasven, kællaresven, kænnesven, leghosven, reþosven, skipsven, smasven, smidhasven