Svenska redigera

Substantiv redigera

Böjningar av sinne  Singular Plural
neutrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ sinne sinnet sinnen sinnena
Genitiv sinnes sinnets sinnens sinnenas

sinne

  1. (fysiologi) sensorisk funktion som ett djur (eller liknande) har; funktion att uppfatta omvärlden
    Hyponymer: balanssinne, hörselsinne, känselsinne, luktsinne, smaksinne, synsinne
    Människor har fem sinnen: hörsel, syn, smak, luktsinne och känsel.
    Vissa påstår sig ha ett sjätte sinne.
  2. själslig läggning, viljeliv
    Synonymer: lynne
    Sammansättningar: djupsinne, egensinne, frisinne, lättsinne, skarpsinne, storsinne, tungsinne, ursinne, vansinne
 
Varianter: sinn (poetiskt)
Etymologi: Belagt i svenska språket från tidigt 1400-tal som fornsvenska sin, sinne, inlånat från medellågtyska sin.[1]
Besläktade ord: sinnlig, sinnrik, sinnad, frisinnad
Sammansättningar: bollsinne, lokalsinne, luktsinne, servicesinne, sinnebild, sinnelag, sinnesfrid, sinnesförnimmelse, sinnesförvirring, sinnesintryck, sinnesorgan, sinnesro, sinnessjuk, sinnessjukhus, sinnesstämning, sinnessvag, sinnestillstånd, sinnevärld
Fraser: sjätte sinne, sinne för musik, vid sina sinnes fulla bruk

Översättningar redigera

Bokmål redigera

Substantiv redigera

Böjningar av sinne  Singular Plural
neutrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ sinne sinnet sinner sinna, sinnene
Genitiv sinnes sinnets sinners sinnas, sinnenes

sinne n

  1. ilska, vrede
    Besläktade ord: sinn, sinnelag, sint

Finska redigera

Adverb redigera

sinne

  1. dit

Frisiska redigera

Substantiv redigera

sinne

  1. sol
  2. solsken
    Synonymer: sinneskyn

Nynorska redigera

Substantiv redigera

Böjningar av sinne  Singular Plural
neutrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ sinne sinnet sinne sinna

sinne n

  1. ilska, vrede
    Synonymer: harm, ilske, vreide
    Besläktade ord: sinn, sinna, sinnelag

Verb redigera

sinne

  1. (reflexivt: sinne seg) reta upp sig, bli arg

Källor redigera

  1. Svensk ordbok: "sinne"