Svenska redigera

Adverb redigera

kull

  1. ner till marken eller golvet, särskilt om något som ramlar
    Synonymer: omkull, ikull
    Användning: Särskilt som förled i sammansättningar. Som enskilt ord används oftare omkull eller ikull.
    Sammansättningar: kullblåst

Interjektion redigera

kull

  1. (om leken kull) ord som används när man kullar någon
    Synonymer: (dialektalt) datten, jage, tafatt, pjätt, ta, tagen

Översättningar redigera

Substantiv redigera

Böjningar av kull 1-3 Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ kull kullen kullar kullarna
Genitiv kulls kullens kullars kullarnas
Böjningar av kull 4 Oräknebart
neutrum Obestämd Bestämd
Nominativ kull kullet
Genitiv kulls kullets
Böjningar av kull 4-5 Singular Plural
neutrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ kull kullet kull kullen
Genitiv kulls kullets kulls kullens

kull

  1. (sällan om andra djur än däggdjur och fåglar) samtliga ungar som är födda eller kläckta under samma fortplantningsperiod
  2. (sällan om andra djur än däggdjur och fåglar) grupp djur bestående av moder med ungar från samma kull (1)
  3. (om fåglar) ägg som är lagda av samma individ under samma fortplantningsperiod
  4. lek som går ut på att en person försöker få tag på andra deltagare i leken (och säga "kull" när han nuddar dem), för att sedan låta offret bli den som försöker kulla
  5. det att någon blir kullad

Synonymer redigera

det att någon blir kullad
leken kull

Besläktade ord redigera

Översättningar redigera

Bokmål redigera

Substantiv redigera

kull n

  1. kol (bränsle)
  2. kull (djur födda från en och samma mamma)